Det har varit ett väldans massa grubblande på senaste tiden. Jag är sån. Har alltid varit sån. Kommer nog alltid vara sån. Men varför ska man alltid börja tänka på kvällen och natten. Jobbigt! Många tankar som kommer upp är ang. husköp. Tänk om vi inte hittar nåt hus? Hur länge ska Janne orka ha oss där? Hur mycket pengar ska vi orka spara? Ja...
Sen det här med S. Min fina S! Han har ju varit som en storebror för mej. Jag har känt och jobbat med honom i måååånga år nu. Ska jag inte få göra det nu? Ska han inte ingå i mitt liv? Kommer han orka överleva den här tumören också? Oddsen är ju inte på hans sida... Pratade med Kicki (lillasyster till S) igår och det var skööööönt! S ligger inte längre på sjukhus utan blir fint skött på Hospis. Vissa dagar vill jag åka dit (fast han kanske inte vet vem jag är längre) och andra dagar inte. OM det nu är så att tiden är kort, vill jag inte minnas honom som den stora, starka, trygga, friska Stefan då? Fast egentligen vill jag bara krama om och be till högre makter att han klarar sej!
Han kommer fattas mej...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar