Här hare tränas rumpgung... de här var när jag hade kommit igång lite och sprang två varn i spåret (á 2 km) Länge sprang jag ett och gick ett. Henke sprang alltid två eller tre. Jämt och ständigt fick han vänta på mej men snäll som han är så klagade han aldrig. Men mot höstkanten sprang jag fyra kilometer och kände mej såå nöjd varje gång. Synd att kondition är en fäskvara och måste hållas vid liv... Men så fort snö f*n förvinner ska jag på de igen och då mer bestämt, inte ge upp så fort. Som den gången jag hotade Henke med att börja gråta... gud så fånigt... Han svarade med att gråt du om de känns bättre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar