Välkommen till värden älskade!

Nils Erik Adam Martinell

Nu har vi äntligen fått våran lilla kille. Har är bara för goo! Sover och äter tycker han är det bästa som finns. Och prata lite nära mej eller H om kvällarna. Då lyssnar han och tittar intensivt.

Ursäkta nakenchocken! =) Men sånt är livet på förlossningen. Skönt att vi känner varandra väl för inget hålls hemligt där inte, ler...

Tänkte dra det hela lite kort:

Kvällen den 15 april var jag inte riktigt mej själv. Pendlade mellan glad och nervös på nåt vis. Precis som att jag visste att något var på gång. Liten molnande värk hade jag i magen eller mer i ryggen. Duschade länge på kvällen och gick och sov tidigt. 03.06 FLÖG jag upp ur sängen som en raket då jag kände att vattnet gick. Ville ju inte bädda rent =) så sovrumsgolvet fick sej en omgång. H skurar som ett proffs, hehe. Ringde Hanna och förvarnade som skulle komma och ta Alma till dagis. Visste ju inte hur fort det skulle gå. Nu i efterhand gjorde det ju inte det men det visste vi ju inte då...

Hanna kom och vi stack iväg. I bedöminigsrummet på Akis vid 08.00 fick vi order om att ta en promenad på området och äta en frukost. Värkarna var där men inte så intensiva. Sagt och gjort. Vi kom tillbaka kl 10.00 och då hade det hänt grejjer vill jag lova. ONT hade jag och flera av värkarna avlöste varandra utan att jag fick chansen att vila emellan. Jättedrygt. Öppen 6,5 cm...

Efter ombyte och ett förlossningsrum satte vi igång med TENS. Lite skönt men ingen vidare skillnad på smärtan. Lustgas började jag med vid 11.00. Funkade sådär. Bättre efter att vi blev inkopplade i en CTG så H kunde säga att en värk var på G. Effekten kom efter innan. Men nu mitt uppe i värken. Vid 12.00 var jag öppen 8 cm. 

Från ingen stans känner jag att jag måste börja krysta. Galet fort kom den känslan. Barnmorskan bad mej att försöka låta bli för jag var bara öppen 9,5 och hade en liten "kant" kvar men det gick inte att lugna ner. Jag skrek som en tok i masken minns jag. Hör hur personalen pratar med varandra om förlossningsvagn,  dom satte på sej förkläden och handskar och jag inser att det är nog nära nu. H sitter vid min sida! 

Tre, fyra krystvärkar senare (eller ett par minuter) kommer vår fina kille till värden. 12.42. 

3960 g  

56 cm

Vilken känsla!!!! 

Kan man vara med om något så unikt?!?! Man glömmer allt jobbigt så fort...

Resten ska jag spara er med men allt gick överlag bra! Vi åkte hem resan samma dag och möttes av en stolt fasten som tog hand om Alma så fint! 

Jag hade såklart ont överallt men var världens lyckligaste!