Jag skulle ha gjort ett inlägg redan i söndags då de var vår fina farmors födelsedag! Hon skulle ha fyllt 92 år! Jag gick till graven och gjorde lite fint innan jag började jobba på morgonen. Satt där ensam på kyrkogården och minnen och tankar for i mitt lilla huvud! Gud va hon fattas oss! Pappa tror jag saknar henne oerhört oxå! På kvällen när jag kom hem och skulle in för att tittaa om Hanna och Janne gjort något med deras blivande "altan-häng" kom allt tillbaka som jag känt under dagen. Hanna hade skrivit på fint om farmor! Blev inget skrivande för mej då tårarna bara rullade ner för mina kinder. Farmor har för mej betytt så mycket. Inte minst som liten men även som vuxen. Hon var den tyygga som alltid fanns där när saker och ting förändrades. Saknar henne så! Vill höra hennes röst när man ringer -Andersson, lyssna till hennes Radio Uppland, ta Marianne ur skålen på finbordet i vardagsrummet, vill äte av hennes fiffirutor eller sockerkakor, höra hennes klocka ticka, lyssna på pappas och hennes gnabbiga men dock kärkelsfulla diskutioner, vill att hon tittar ut genom gardinen på de lilla fönstret på dörren när jag ringde på dörrklockan... ÅH, vill ha henne här!!!
De va en gång en mycket vis duda sa till mig när min farmor gick bort, att de kommer kännas lättare snart. Och det är sant, men, som du säkert har märkt, saknaden kommer aldrig någonsin försvinna. För nu när jag läste ditt inlägg mer än 10 år senare sitter jag med tårar rinnande nedför mina kinder o saknar henne nå Otroligt!
SvaraRaderaLove ya dude!
Åh, Marianne hade jag nästan glömt. Måste köpa hem det någon dag, och dricka kaffe från fatet :)
SvaraRadera